Forskningsarbete Platengymnasiet 2014
Samhällets utstötta
Psykvård under 1800-talet.
Författare: Marigona Bytyqi
Klass: SA12A
Handledare: Camilla Prytz
Sammanfattning
Mitt syfte med detta arbete har varit att ta reda på hur psykvården såg ut på 1800-talet. Hur man såg på de psykisk sjuka, vad för behandlingsmetoder man hade, vad som var psykiska sjukdomar och hur man delade in dessa. Stor del utav detta arbete utgår ifrån Georg Engströms anteckningar och journaler, men även andra källor såsom tryckta och elektroniska. I resultatdelen finns det även med en del som beskriver psykiatrin idag som en slags jämförelse mellan då och nu. Våran syn på psykiska sjukdomar har förändrats radikalt och många som fanns under 1800-talet har försvunnit medan andra har tillkommit eller utvecklats.
1 Inledning
1.1 Bakgrund
1.2 Syfte och frågeställningar
1.3 Material och metod
1.4 Definitioner
2 Resultat
2.1 Vad ansåg man vara psykisk sjukdom?
2.2 Hur vårdade man psykiskt sjuka?
2.3 Hur såg en patients dag ut på ett hospital?
2.4 Hur ser psykvården ut idag?
3 Diskussion
3.1 Avslutande diskussion
4 Referenslista
4.1 Tryckta källor
4.2 Elektroniska källor
4.3 Övriga källor
Bilagor (1-3)
Under 1800-talet ansågs Maria Andersdotter vara sjuk på grund av tvivel om sin värdighet vid nattvardsgången då hon glömt avgiften till vinkassan, Engström angav slutligen olycklig kärlek som orsak till Maries förvillelse.
En frisk människa under 1800-talet var enligt Georg Engström en människa som var fri från häftiga passioner, som inte led utav svartsjuka eller olycklig kärlek och som hade levt på ett sådant sätt att denne inte hade någon anledning att känna ånger eller bitterhet. En frisk människa levde efter samhällets normer. De människor som inte levde efter dessa normer, hur hade dem det? Lobotomi, el chockar och tvångströjor är bilden vi får i huvudet av ordet ”psykvård”. Men hur såg det ut egentligen? Var 1800-talet en mörk period för samhällets utstötta? Eller är det bara en bild vi har skapat? Detta har väckt ett intresse, och är anledningen till varför jag valt jobba kring detta område.
Syftet med denna undersökning är att få klarhet och kunskap över Sveriges psykvård under 1800-talet. En del av mitt arbete kommer utgå ifrån Georg Engström syn på psykiatri.
Frågorna som studien kommer utgå ifrån är:
Vad ansåg man vara en psykisk sjukdom?Hur vårdade man dem psykisk sjuka?Hur såg en patients dag ut på ett hospital?Hur ser psykvården ut idag?
Jag har använt mig utav trycka källor, men även elektroniska källor. I vissa fall har jag även använt mig utav journaler från 1800-talet. Jag har varit källkritisk, och främst använt mig utav källor jag använt tidigare eller som lärare har tipsat om. Jag har även lånat en bok som landsarkivet i Vadstena tipsade om.
Under arbetets gång har jag stött på några problem. Att tyda gamla skrifter var ett av dem. Jag hade även problem med att begränsa mitt område, det fanns så mycket att säga om psykvården under 1800-talet så man var tvungen att begränsa relativt mycket och försöka avgöra vad som var viktigast. När man hade bestämt sig för vad som var viktigt så var nästa steg att avgöra vad som var riktigt fakta, och vad som inte var. Jag använde mig utav många källor för att jämföra och se om de skiljde sig åt något, vilket det många gånger gjorde. Problemen löste jag på det sättet att jag främst letade upp vem det var som skrivit dem, och vart de fått denna information. Resultatet kan variera mycket beroende på om det är exempelvis en historiker som har skrivit eller en person som inte är så insatt i just det området det berör.
Drev runt utan att kunna försörja sig.Tvivlade på sin religionBehandlingshospital
Under 1200-talet var helgeandshus en typ av boende för b.la. fattiga och psykiskt sjuka. Man använde beteckningen fram till 1500-talet då man istället ersatte ’’helgeandshus’’med ”hospital”. Psykiatri som vetenskap växte fram under det tidiga 1800-talet, en rad teorier försökte förklara sinnessjukdomarna. De första behandlingshospitalen i Sverige inrättades 1823 av riksdagen i Vadstena, Östergötland och vid Danviken utanför Stockholm.[1] En del hospital i Sverige införde ”dårhus”. Dårhus var skilda byggnader där man förvarade de patienter som var mer stökiga än andra. Detta gjorde man för att obehaget för de andra patienterna skulle bli så litet som möjligt. De hospital som byggdes under 1800-talet var de första med vars syfte var att förändra människor. [2]
Under 1800-talet kunde man bli intagen på hospital för anledningar som lösdriveri och religionsgrubbel. En kvinna kunde bli intagen på hospital för att hon var sexuellt lössläppt eller för att hon hade utom äktenskapliga barn. Man har även hittat journaler där man trott att en sjukdomsorsak kunde vara att t.ex. en kusin begått självmord.[3]
Sveriges förste heltidsanställde psykiatriker var Georg Engström som blev anställd på Vadstena Hospital 1826. Han ansåg att en sjukdom måste ha något med eller likna ett tillstånd av bristande moral. Han delade in sinnessjukdomarna i fyra huvudgrupper: fånighet, mani, sinnesrubbning och fixerad vansinnighet. För att få diagnosen fånighet innebar det att den sjukes energi var svag och otillräcklig Engström beskrev fånighet i tre olika grader, med termerna idiotismus, fatuitas och imbecillitas. Idiotismus var den djupaste graden av fånighet. Fatuitas var en lindrigare form av fånighet. Vid ett tillfälle ställde han diagnosen fatuitas eftersom en patient sällan pratade och vandrade fram och tillbaka. Engström skrev att utseende, rörelse och tal antydde en betydande psykisk slöhet. Däremot för att få diagnosen ”mani/vansinne” så handlade det om det motsatta. De utmärktes enligt Engströms synsätt av att patientens inre krafter var alltför starka och tog sig an okontrollerade och våldsamma uttryck. Med sinnesrubbning menade Engström att drömmar och fantasier hade tagit överhanden verkligheten och förnuftet trängdes bort. Fixerad Vansinnighet är det vi idag skulle kalla för schizofreni, den utmärkte sig i ungefär på samma sätt som sinnesrubbning. Patienter med diagnosen fixerad vansinnighet levde i en ”fantasivärld”. Engström förklarade även fixerad vansinnighet på det sättet att de sjuka trodde sig leva ett bättre liv än vad de egentligen gjorde. Skulle en patient känna sig hotad av sin ”fantasivärld” menade Engström att man led av paranoia catholica. [4]
Behandlingsmetoderna i det tidiga 1800-talet var minst sagt grymma. Mycket handlade om smärta och tortyr. Georg Engström behandlade endast de som han ansåg vara botbara. Han skiljde de behandlingsbara från de obotliga. Kön och ålder spelade vanligtvis ingen stor roll i hur fördelningen såg ut så länge man var under 60 år. Patienter över 60 år fördes aldrig till kurhuset. Engström beskrev ofta inte alls sjukdomens karaktär utan angav endast ”graden” av sjuklighet. Engström ansåg att en sjukdom hade samband med eller liknade ett tillstånd av bristande moral. Därmed trodde han starkt på att något gått fel vid uppfostran. Han lade stor vikt på att åter uppfostra sina patienter, genom att lära de sjuka det moralrika livets vanor och regler. På detta sätt skulle sjukdomar undvikas. Engström och övriga Sverige använde sig främst utav tvångströjan, hudretande medel, svängstol, och bad som behandlingsmetoder. Tvångströjan var ett medel för att undvika självskada och skadande av andra personer. Det användes också för att undvika att riva bort hudretande medel som användes till för botande effekt på sjukdomen. Svängstolen började man använda under 1800-talet, detta var till för att behandla. Dock så blev denna metod senare ett hot och straff. I en svängstol spände man fast patienter, sedan började stolen snurra fort. Meningen med detta var att få bort ångesten hos de sjuka. På Vadstena hospital bestod oftast den första behandlingen som den intagne fick av ett ljumt bad förenad med en kall dusch. Bad användes för att dämpa oro och våldsamhet, och det var inte särskilt ovanligt att Engström fortsatte med bad även om andra behandlingar hade upphört. Åderlåtning var en annan metod som användes för att tömma patienten på blod till denne nådde ett lugn. 1826 fastställdes en läkarinstruktion som förklarade att endast hospital läkaren hade rätt att använda sig utav tvångsmedel, medan andra anställda endast fick göra det om de hade läkarens godkännande. Läkarinstruktionen förbjöd att man använda sig utav misshandel eller fastkedjning. Skulle man nu använda sig av tvångsmedel, så rekommenderade man de lindrigaste. Dock så kunde hårdare tvångsmedel användas så länge de inte överskred humanitetens gränser. Det är viktigt att komma ihåg att humanitära gränser inte såg ut då som nu. Engstöm använde även arbete som behandlingsmetod. Den centrala roll som arbetet spelade i behandlingen var att det skulle likna det liv som patienter förväntades leva om de skulle lämna hospitalet. Förmodligen användes arbetet även som en distraktion, och förhindrade att patienter som ansågs vara skadliga, faktiskt skadade sig själva eller någon annan.
Konradsberg inrättades 1861 och var bland de första mentalsjukhusen i Sverige. Den första patienten att bli inskriven på Konradsberg, eller ”dårhuset” som det kallades i folkmun skrevs in i slutet av november 1861. En dag på Konradsberg började ca 07.00. Patienterna fick en lätt frukost bestående av smörgås. Första klassen fick även kaffe. Patienterna arbetade i ca 3h framtill lunch. Under deras arbetspass gick överläkaren sin rond och besökte sina patienter. Middag på hospitalet var mellan 12.00 och 13.00, efter denna måltid fick patienterna arbeta i ytterligare 3h. De som inte kunde arbeta fick ta en promenad i parken. Patienterna fick ledigt mellan 14.00 och 17.00, och i regel fanns det någon form utav fritidssysselsättning i form utav spel eller sällskapslekar. Arbetat var en självklarhet för människor som inte var förmögna under 1800-talet, men det var även en del utav rehabiliteringen Det sågs som ett sätt att skapa normal tillvaro. Kvinnor jobbade med det som ansågs vara kvinnliga sysslor, t.ex. i köket, med sömnad, väningar eller liknande. Medan männen fick städa utomhus eller göra parkarbete, beroende på vad de hade för förutsättningar
Kunde man inte arbeta, fick man ändå sysselsätta sig på ett eller annat sätt, t.ex. Genom promenader eller utflykter. Dock så var det en del man inte vågade släppa ut, pga. att man var rädda att de skulle rymma. De fick istället röra på sig inomhus.[5] Detta var slutet utav 1800-talet och är anledningen till att inte så många grymma behandlingsmetoder förekom. I slutet av 1800-talet skedde en förändring i Sverige gällande vården av sinnessjuka. Grundprincipen blev att man skulle stryka alla tvångsåtgärder i form av isolering och mekaniska tvångsmedel. Man införde ett övervakningssystem, som innebar att de intagna skulle övervakas konstant och aldrig lämnas utan tillsyn. Patienterna betraktades som sjuka, och skulle därmed behandlas med kärlek och omsorg. [6]
Idag har man kriterier för att kunna lägga in någon på psyk. Man måste oftast ha sammanhängande symtom som varar under en lång tid. Indelningen av psykiska störningar som det idag heter delas in i två system. Den ena är WHO:s International Classification of Diseases som 1992 utkom med den tionde upplagan av sitt system "The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders", som i Sverige används sedan 1997. Det andra systemet kallas för American Psychiatric Association utgiven "Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders". Idag räcker inte det med endast en åsikt, utan man måste ha flera läkares åsikter och det är en lång process. Det som man ansåg vara en psykisk sjukdom förr, gäller inte idag. Homosexualitet, religionsgrubbel och utomäktenskapliga barn är uppenbart att de inte ses som sjukdomar idag, i Sverige b.la. är det oerhört vanligt med homosexualitet, barn utanför äktenskap eller att man inte är troende. Samtidigt som sjukdomar försvunnit, så finns det dem som är kvar, oftast så är de mer utvecklade. Fixerad vansinnighet är det vi idag kallar schizofreni, i stort sätt så är det samma symptom som förr. Att man hör röster, ser människor osv. Det har även tillkommit nya sjukdomar såsom tvångssyndrom, ätstörningar och dåligt självförtroende är några exempel. Tvångssyndrom innebär att man måste göra en särskild sak, annars så skapas det en stor oro eller ångest hos den drabbade. Ätstörningar delas upp i mindre kategorier. Anorexia, Bulimi och hetsätning. Anorexia är den farligaste med hög dödlighet. Anorexia innebär att man svälter sig ihjäl sig själv, oftast i kombination med överdriven träning. Bulimi innebär att man äter mat, men sedan tvingar sig själv att spy upp allt man har ätit. Hetsäta är ungefär samma som sak bulimi, enda skillnaden är att de drabbade varierar mellan att svälta sig själva eller att äta och sedan spy. Vi har kommit långt i utvecklingen, då vi sätter människans hälsa främst och inte status.[7] Mellan åren 1828-1830 var fånighet den vanligaste diagnosen då 57 stycken togs in just med den diagnosen.[8] (bilaga s.13) Idag är schizofreni som på 1800-talet hette ’’fixerad vansinnighet’’ den vanligaste diagnosen. Schizofreni utgör nästan 50% av de som är intagna. [9]
Efter att ha skrivit klart resultatdelen, har jag kommit fram till att vi har en annan syn på psykiatrin idag och att vi behandlar den drabbade på ett annat sätt, när det gäller behandlingar men även rent allmänt. Vi ser inte på dem drabbade som något omänskligt. Sjukdomarna har också förändrats under historiens gång. Vissa sjukdomar har försvunnit, andra har utvecklats, sedan finns det även dem som har tillkommit. Den största skillnad mellan 1800-talets psykiatri och dagens anser jag är bedömningen av en s.k. sjukdom. Idag krävs det flera läkares åsikter, flera symptom som varar under längre tid. Förr räckte det med att man fick ett utbrott offentligt, eller att man inte var så ”normal” som samhället krävde. T.ex. om man var homosexuell. Även idag har vi kvar beteckningen ”normal” fast i dagens samhälle är det också vanligt att människor sticker ut, och inte alls är som alla andra, och bara för att andra inte lever som en själv så lägger man inte in dem under kategorin ’’psykiska sjuka’’. Att vara homosexuell är enligt psykvården och de flesta människor helt normalt. Dock så önskar jag att vår utveckling tills nu hade nått det stadiet att homosexualitet anses vara acceptabelt och helt friskt av hela världens befolkning, och inte bara utav psykiatrin.
Jag anser att jag besvarat mina frågeställningar väl och även nått mitt syfte. Jag har fått mer kunskap om detta område, men det har även berört vid andra områden som är vanligt i historian. T.ex. klasskillnader och könsfördelningar. ’’första klassen fick även kaffe’’ skrev jag i resultatdelen 2.3, fjärde raden. Vilket tydligt visade att det fanns skillnader även på ett hospital som var till för att behandla patienter, och få dem på bättringsvägen. Detta fick mig att inse att 1800-talet var ett århundrade där status var viktigt, och att första klassen förmodligen hade mer privilegier än vad jag har tagit med. På sätt och vis så finns även dessa privilegier kvar. Förmodligen inte i Sverige, eftersom vi betalar skatt och alla som behöver får den vård de förtjänar. Men tar man USA som exempel så får de rika bättre vård eftersom de har möjligheten att betala mer pengar för den vård de önskar sig. Efter att ha lärt mig mer om detta område så har jag förstått att systemet vi har idag faktiskt är kvar sen 1800-talet. Då man tydligt idag i vissa länder kan se att de rika har andra förutsättningar än andra.
Psykvården på 1800-talet berör även ämnet genushistoria lite grann eftersom att man delade ut jobb beroende på vilket kön man hade. Kvinnor fick t.ex. sitta inne och sy medan männen fick jobba utomhus. De män som inte kunde jobba fick istället gå på promenader. Hade det inte varit köns fördelat hade dessa män lika gärna kunnat sitta inne och jobba med kvinnor, och tvärtom. Kvinnor var svagare och skulle därför hålla på med lättare saker, dessutom så var dessa typiska ”kvinnoyrken”.
Mycket av det som skedde på 1800-talet var grymt och väldigt fel. Samtidigt så var psykiatrin nytt för dem och på sätt och vis förstår man varför man använde alla dessa grymma metoder. Jag tror mycket berodde på att de inte hade samma människosyn då som vi har idag. Även om människor är på ett annat sätt än vad vi själva är ser vi inte dem som sjuka. Jag tycker personligen att vi har kommit långt när det gäller psykvården. Det som vi har lyckats allra bäst med är vår syn på psykiatrin. Idag försöker man inte endast rehabilitera de intagna, men även ge dem en trygg miljö. Där de kan känna sig säkra och som hemma. Vi behandlar dem som vanliga människor, men som behövs tas hand om lite extra.
Jämför man med dagens psykiatri så var 1800-talet en mörk tid. Tortyr och smärta är enligt vår generation inte rätt väg att gå för att få en människa att må bättre. Kärlek, omsorg och rehabilitering är ett steg i rätt riktning.
Isak Kala, Rasande, besatta och andra hospitalhjon – De äldre hospitalens organisation och människorGertrud Wennermark, Friskt eller sjukt – anställda i mental vården berättar Dag Källman, En enkel Vadstena
Roger Qvarsell, Ordning och behandling: Psykiatri och sinnessjukvård i Sverige under 1800-talets första hälft
http://www.ne.se/lang/psykiatrisk-v%C3%A5rd?i_h_word=psykv%C3%A5rd
http://psykiska-sjukdomar.se/
http://langbrosjukhus.se/mentalvard/
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/53099?programid=407
Antal anteckningar med olika slags diagnoser år 1828-1830
tvångströja
Konradsberg Hospital, som numera är högskola.
[1] Isak, Kala, Rasande, besatta och andra hospitalhjon – De äldre hospitalens organisation och människor s. 3
[2] Dag Källman, En enkel Vadstena
[3] Journaler 1800-talet, Vadstena landsarkiv
[4] Roger Qvarsell, Ordning och behandling: Psykiatri och sinnessjukvård i Sverige under 1800-talets första hälft
[5] Sveriges radio, Vetenskapsradion Historia besöker Konradsberg – i folkmun kallad dårarnas slott
[6] Gertrud Wennermark; Friskt eller sjukt, anställda i mentalvården berättar. s. 9
[7] Psykiska-sjukdomar.se
[8] Roger Qvarsell, Ordning och behandling: Psykiatri och sinnessjukvård i Sverige under 1800-talets första hälft
[9] Jan- Otto Ottosson: Psykiatrsk vård, ne.se
